Tja tja bloggen,

Har hunnit med en hel del sen sist. Vi tog först
några härliga dagar nere i Gerupuk där vi fyllde dagarna med surf, sol och
vådliga moppeturer. När Anna och Stina hade skakat av sig jetlagen tog vi med
oss Karin och begav vi oss ut på största äventyret hittills, Mount
Rinjani-vandring! Denna 3726 m höga vulkan kan bestigas av den som vill och
orkar under tre dagar och det ville vi! Fullpackade med snacks och väldigt
förväntasfulla åkte vi klockan fyra i tisdags morse från Gerupuk norrut. Efter
första dagen var snackslagret mindre, benen tyngre och utsikten från tältet
oslagbar! Vi gick 2000 höjdmeter första dagen vilket kändes andra dagen... Det
var dock svårt att klaga när bärarna som följde med upp bar flera gånger tyngre
packning i bambukorgar och dessutom gick upp i flip-flops. Natten på berget gav
begreppet kyla en ny innebörd då vi alla nu är vana vid över trettio grader
varmt men fick nöja oss med fem. Vi var alla glada att få gå upp när solen
började värma vid sju och röra oss neråt mot vulkansjön och de varma källorna.
Även om det stundtals kändes mentalt jobbigt att gå ner 500 meter och veta att
man senare samma dag skulle gå upp dem var det värt det! Att växla mellan att
sitta i varma källor med att kyla av sig i ett vattenfall är svårslaget! Andra
och sista natten kom, denna kväll höll vi oss vakna lite längre och somnade nog
inte innan åtta istället för sju som kvällen innan. Peppen var på topp inför
nattens vandring upp mot toppen. Klockan ringde halv tre och frusna men taggade
började vi vandringen på rullsten, målet var att nå toppen till soluppgången.
Snabba som vi är gick vi för fort och var tvungna att vänta nästan uppe i skydd
från vinden i en timme för att inte komma upp för tidigt. Vi var måttligt
roade... All frusenhet, skoskav och solbränna glömdes dock snabbt när vi kom
upp på toppen och fick se en fantastisk soluppgång, efter ungefär två minuter
kom vi håg dem igen och frös så vi hackade tänder. Då sprang vi 1100 höjdmeter
ner till väntande bananpannkakor och toast. Sista 1500 m ner körde Stina
tävling med en av bärarna och det var jämnt och spännande till sista metern.
Sammanfattningsvis var det awesome awesome awesome men vi kommer inte göra det igen...

Efter denna strapats kände vi att vi var värda
att få vila upp oss så vi drog via Senggigi till Gili Air där vi nu har njutit
i tre dagar av att göra ingenting. Vi bor i en fantastisk bungalow och njuter
av varje minut. I morgon drar vi till Gili Trawangan där fortsätter äventyret!