Tja tja bloggen,

Vi ar nu tillbaka i Kuta Bali, denna gangen for att ta flyget hem. Kanns sadar... Men men, vi vet iaf hur man avslutar med stil! Efter nagra harliga dagar pa alla Gilioar drog vi soderut till Nosa Lembongan, en liten o mellan Lombok och Bali dar de flesta invanare lever pa att odla sjogras. Anna, Victoria och Stina M kastade sig snabbt ner i poolen och korde en uppfraschningskurs for att hinna dyka innan vi lamnade on. Vi fick utdelning nar vi dagen efter bade fick se haj, manta rays och oceanic sunfish, tom instrukrorerna var exalterade over allt vi fick se! Kulturella som vi ar drog vi sedan over till Balis konstnarliga och spirituella centrum, Ubud. Har hann vi med allt! Vi var pa morgonyoga bland risfalt, sag traditionell dans och hade en fantastisk heldag pa ett spa. Uppfraschade och spirituella tog vi oss sedan sista biten ner till Kuta dar vi nu har en sista utgang framfor oss innan vi tar flyget hem i morgon. Dagen har varit fylld av tempelvandring, sol och bad och shopping.

Tro det eller ej men det verkar som om vi bada far med oss allt som vi har handlat hem, det var lite otippat... Vi har haft en sjukt bra resa och kanns valdigt konstigt att aka hem imorgon. Tur att vi har tre manaders sommarlov pa oss att hinna smalta alla intryck!

Tja tja bloggen,

Har hunnit med en hel del sen sist. Vi tog först
några härliga dagar nere i Gerupuk där vi fyllde dagarna med surf, sol och
vådliga moppeturer. När Anna och Stina hade skakat av sig jetlagen tog vi med
oss Karin och begav vi oss ut på största äventyret hittills, Mount
Rinjani-vandring! Denna 3726 m höga vulkan kan bestigas av den som vill och
orkar under tre dagar och det ville vi! Fullpackade med snacks och väldigt
förväntasfulla åkte vi klockan fyra i tisdags morse från Gerupuk norrut. Efter
första dagen var snackslagret mindre, benen tyngre och utsikten från tältet
oslagbar! Vi gick 2000 höjdmeter första dagen vilket kändes andra dagen... Det
var dock svårt att klaga när bärarna som följde med upp bar flera gånger tyngre
packning i bambukorgar och dessutom gick upp i flip-flops. Natten på berget gav
begreppet kyla en ny innebörd då vi alla nu är vana vid över trettio grader
varmt men fick nöja oss med fem. Vi var alla glada att få gå upp när solen
började värma vid sju och röra oss neråt mot vulkansjön och de varma källorna.
Även om det stundtals kändes mentalt jobbigt att gå ner 500 meter och veta att
man senare samma dag skulle gå upp dem var det värt det! Att växla mellan att
sitta i varma källor med att kyla av sig i ett vattenfall är svårslaget! Andra
och sista natten kom, denna kväll höll vi oss vakna lite längre och somnade nog
inte innan åtta istället för sju som kvällen innan. Peppen var på topp inför
nattens vandring upp mot toppen. Klockan ringde halv tre och frusna men taggade
började vi vandringen på rullsten, målet var att nå toppen till soluppgången.
Snabba som vi är gick vi för fort och var tvungna att vänta nästan uppe i skydd
från vinden i en timme för att inte komma upp för tidigt. Vi var måttligt
roade... All frusenhet, skoskav och solbränna glömdes dock snabbt när vi kom
upp på toppen och fick se en fantastisk soluppgång, efter ungefär två minuter
kom vi håg dem igen och frös så vi hackade tänder. Då sprang vi 1100 höjdmeter
ner till väntande bananpannkakor och toast. Sista 1500 m ner körde Stina
tävling med en av bärarna och det var jämnt och spännande till sista metern.
Sammanfattningsvis var det awesome awesome awesome men vi kommer inte göra det igen...

Efter denna strapats kände vi att vi var värda
att få vila upp oss så vi drog via Senggigi till Gili Air där vi nu har njutit
i tre dagar av att göra ingenting. Vi bor i en fantastisk bungalow och njuter
av varje minut. I morgon drar vi till Gili Trawangan där fortsätter äventyret!

Tja tja bloggen!

I lordags lamnade vi Villa Swedens trygghet bakom oss och inledde var 26 h resa mot Flores. Insag snart att lyxbussen vi blivit lovade inte ens var lyxig -74 nar den byggdes och att gratis dusch i form av kondensdroppar fran AC erbjods free of charge. Vi holl dock humoret uppe och vi gjorde oss redo att sova bort sa mycket av natten som mojligt. Samma taktik anvande aven killen som satt bredvid pa en hink i mittgangen (fullsatt buss, men med ledorden: Alla skall med) och somnar OVER Stina. Trots upprepade bortmotningforsok och icke-subtila hintar fortsatter Stinas narhetstortyr... Victoria sag det som terapi for Stina, Stina var inte lika nojd. Som gradde pa moset drar vara medpassagerare aven igang en mobilkonsert mitt i natten (alla spelar sin favaoritmusik -samtidigt), bussen far punka och haller pa att kora av vagen, chaffisen upptanker med fortjusning tutfunktionen m.m m.m. Valuta for pengarna med andra ord!

Val framme i Flores bunkrar vi upp pa diverse onyttigheter infor kryssningsturen som skall ta oss tillbaka till Lombok. Tidigt nasta morgon lattar vi ankar tillsammans med ett schweiziskt par, en hollanska och hennes indonesiska manfriend. Spenderar 3 underbara dagar och 3 nagot mindre underbara natter pa baten (tank snarare batcamping an lyxkryssning). Besoker bland annat Komodo Island och lar oss allt om de 3 m stora varanerna som frodas pa on, bestiger vattenfall, flippflopp-trekkar och bondar med rangers, snorklar pa korallrev, fotar delfiner fran baten och branner sonder ryggen. Kvallarna spenderas med kortspel vilket visar sig vara en riskabel aktivitet med tva daliga forlorare ombord...

Fick aterigen fast mark under fotterna imorse och gor nu ett kort pitstop i Mataram i vantan pa att Anna och Stina nr. 2 skall ansluta fran Sverige. Sa fort de anslutit sig bar det av ner till Kuta, Lombok igen for mer surfing och darefter vulkanbestigning.

Ha det bra!

Tja tja bloggen,

Vi har nu äntligen fått semester, skönt när man lever ett så hårt liv som vi. Victoria firar ledigheten genom att ligga hemma och vara sjuk, viktigt att inte missa arbetsdagar! Stina firar ist med en heldags 5 mils mountainbiketur på bergsvägar.

Innan vi blev klara på sjukhuset hann vi med en bejublad presentation som drog storpublik, alla avdelningsöverläkare, studenter och de som inte hade ngt bättre för sig. Läge att bli nervös med andra ord! Om det hade varit så att publiken förstod engelska vill säga.

Förra helgen tog vi återigen en tur ner till Kuta. Den här gången hade vi tur och slapp eskortera mörkrädda (halvnakna) brasilianare i mörkret, man ska vara glad för det lilla! Vi hängde ist med boysen som vi kände sen innan och hälsade på Stinas kompis Karin på deras surf camp. Hon tog med oss ut på surftur och snart är vi redo som rip curls reklampelare! Typ…

Så snart Victorias hälsa tillåter beger vi oss mot andra breddgrader, ännu oklart vilka. Komodo lockar men inte resan därifrån. Only time can tell…

Ha det bra och om ngn har tips på saker att göra i Lombokområdet (inte Gili) hör av er!

Tja tja bloggen,

Även i paradiset finns en vardag. Är inne på vår andra vecka
på sjukhuset och har nu mer blivit pendlare. Efter en varm vecka i Mataram
lockade havet alltför mycket och vi har nu flyttat ut till Senggigi. Vi tar
bemo varje morgon som är en indonesisk minibuss som vinkas in till kanten när
man vill åka med och delas med ALLA, även djur av diverse art och känner oss
som locals. Då vi nu känner oss så indonesiska blev vi såklart förnärmade när
en koreansk man frågade om vi liksom dem var turister och Stina svarar argt ”nej!” Förstår inte hur de kunde ta så fel.

Det enda som fortfarande känns främmande är avsaknaden av
papper på toaletten och närvaron av en duschslang istället men vi lär oss
snabbt och går därför alltid runt med papper i fickan. Maten är inte heller
helt invand än. Dr. Wenny gör sitt bästa för att introducera oss för mer eller
mindre suspekta inhemska specialiteter. Vickan skyller allt på sin
glutenintolerans, konstigt att det är mjöl i kött... Stina får därför oftast ta
en för laget och dessutom i dubbla portioner, som Dr. Wenny brukar säga ” finish
finish don’t be shy”.

Uppsatsen går framåt, konstigt vore annat eftersom vi jobbar
sex dagar i veckan från vårt egna kontor på sjukhuset. Har fått nycklar till
hela sjukhuset och Stina har bara klarat att göra sönder en än så länge,
Victoria har nu nyckelansvar. Förutom att skriva uppsats läser vi högar av
artiklar som vi sen presenterar i form av power-point presentationer. Som tur
är spelar det inte så stor roll vad vi säger, då hälften av åhörarna inte
förstår engelska och andra hälften har skrivit artikeln.

Söndagar har vi ledigt och förra helgen passade vi på att åka ner till Kuta för sol, surf och introduktion av valborg i Indonesien. Turen ner var en nära döden upplevelse då vi bestämde oss för att ta bemon även dit. Sniken chaufför som ville dryga ut kassan genom att se hur många som kunde tryckas in i minibussen (16 pers plus en tunna, lite plankor och 100 kg ris) ledde till ett transportsätt som inte ens djurens rätt hade godkänt. Söndagen var fantastisk med surf för Vickan
och alldeles för mkt sol för Stina, jobbigt att inte ha ngt pigment.

Skall nu krypa in i vårt myggnätstält (obs ej himmelsäng vad
än Victoria säger) och försöka komma överens om AC-inställningen utan att handgemäng
uppstår. Hoppas ni har det bra där hemma!

Tja tja bloggen, sitter nu på ett café i Mataram och njuter av trådlöst internet. Vår första vecka har varit awesome, även om den började med kroppsvisitation och genomgång av väskan på Kastrup för Stina. Jobbigt att se så skum ut. Efter en smärtfri flygtur utan mer kroppskontakt från tullen landade vi varma och glada på Bali. Som alla riktiga turister, man vill ju ändå passa in, inledde vi starkt med att bli totallurade av taxichauffören och fick därför betala överpris samt vandra ett kortare maratonlopp för att hitta vårt hotell.

Efter två dagar på ön kom dagen med stort D, Victorias födelsedag! Stina hade förberett som sig bör och övat sång i flera dagar. Hon hade dessutom fixat två tenorer för sång och proffsfotografering under morgonens uppvaktning. Dagen fortsatte som man alltid bör fira en födelsedag med surf, massage och pancake house. Natten avslutades i sann Aya Napa-09-anda med fuldans och skumdisco.

När det sen var dags att ta tag i oss själva och bege oss till Mataram mottog vi vårt första indonesiska telefonsamtal. När euforin hade lagt sig och vi faktiskt lyssnade på vad de sa förstod vi att vår flyg var försenat med sex timmar. Det lyckades nästan få oss ur glädjeyran över telefonsamtalet men med hjälp av Starbucks, ac och trådlöst internet höll vi humöret uppe på Balis flygplats.

Vi överlevde nätt och jämnt vår första natt i Mataram tätt inrullade i myggnät och tryckta mot fläkten. Dan därpå hittade vi ett bättre hotell och testade därefter på lokaltrafiken för att komma ut till Senggigi och få oss ett dopp. På stranden drogs Victoria snabbt in i en intensiv fotbollsmatch där hon hade stor chans på nickmål eftersom hon var den enda över 1.50 Vi har först i efterhand insett hur mycket turister det faktiskt är på Bali, här i Mataram är vi de enda. Folk tar dock inte kort på oss här utan nöjer sig med att skratta och peka, känns bra...

Vi har nu hunnit med två dagar på sjukhuset där vi lär oss allt som kan läras om hepatit B. Efter tre veckor på alla relevanta kliniker och dagliga sessioner med Dr. Wenny kommer kandidatuppsatsen vara i hamn. Det är tanken iaf...

Det var allt för nu, kommer hålla er uppdaterade om vårt fantastiskt intressanta liv (blogghybris...)